”Clong”, ”Clong”, jag väcktes plötsligt ur min sömn, det tog ett par sekunder innan jag förstod att jag hade somnat framför datorn och att det var facebookchatten som väckte mig. Jag kunde knappt titta ut ur mina ögon, så trött var jag, men jag tog musen och satte på min öppna facebooksida. När jag såg vem det var som hade skrivit blev jag klarvaken, mitt hjärta hamrade som om det skulle slås ur bröstet och jag tyckte att det ljudet som väckte mig utan tvekan var det vackraste ljudet jag hade hört på länge.
Jag reste mig upp till en sittande ställning och satt och tittade på meddelandet i det som kändes som en evighet. Vad skulle jag svara? Jag var tvungen att komma på något smart att säga, smart men ändå coolt, men inte för mycket. Jag satt och tänkte och försökte att komma på ett genialt svar, men min trötta hjärna kunde inte komma på det perfekta svaret till de två meningar han hade skrivit. Jag läste om dem igen och igen, tre minuter hade redan gått så jag tvingade mig själv att föra mina skakiga fingrar till tangetbordet och skriva ett svar. Efter tre minuter var det bästa svaret jag kunde hitta på ett enkelt ”tjabba”. Så satt jag där och bet mina naglar, vad tänkte han om mig? Tyckte han att jag bara lät löjlig? Jag bytte sida för att slippa sitta och titta efter om han började skriva. Det kändes som om jag hade en liten virvelvind i min mage som kittlade, så nervös var jag.
Plötsligt så kom det, ett till ”clong” följd av ett ”Tobias har skickat ett meddelande till dig” blinkande på den översta sidan av skärmen. För honom hade det inte tagit en evighet att svara, för honom kom det naturligt. Han behövde inte att tänka innan han svarade, det kom bara automatiskt. Varför kunde det inte vara lika enkelt för mig? Varför skulle jag känna som om svenskan var ett helt främmande språk för mig, och känna att jag knappt kunde sätta ihop orden bara för att jag var kär i honom?. Men det var inte det största av problemen, det var värre att det var så lätt för honom, och att han kunde prata med mig som med vilken vän som helst, och inte kände det minsta lilla som jag. Att han inte blev helt varm inombords när han såg mig i skolan, eller att han satt klistrad framför datorn väntande på att jag skulle logga in för att äntligen kunna växla några ord med mig.
TO BE CONTINUED
No hay comentarios:
Publicar un comentario